Sophie Divry - Kod 400

Dewey decimalklassifikation är ett klassifikationssystem för bibliotek, med tio huvudklasser numrerade mellan 000 till 900. Bokens titel kod 400 syftar på en av systemets huvudklasser (språk och språkvetenskap).

 

En morgon när bokens huvudperson, en kvinnlig bibliotekarie, kommer till jobbet upptäcker hon att en besökare som blivit kvarglömd och inlåst på biblioteket. Hon inleder en lång monolog som till det yttre är riktad till besökaren. Monologen fortlöper genom hela boken! Och det är alldeles underbart.

 

Vår bibliotekarie låter allt det hon gått och burit på inombords komma ut. Och det visar sig vara mycket. Hon har intagit och bär upp offerrollen på det mest praktfulla sätt. Det är omständigheter som låtit henne hamna här bland hyllor fyllda med böcker omsorgsfullt insorterade enligt Deweys system. Och nu har det blivit hennes livsuppdrag att bevara ordningen mot yttre störningar med den inneboende konflikten att samtidigt önska att fler av böckerna blev utlånade och lästa.

 

Hennes veklagan kan vid första anblicken synas vara gnäll från en offerkofta, men det kan också tolkas som en svidande vidräkning med hela samhällsordningen. Arkitekten som ritade biblioteket till hierarkierna som råder inom dess väggar. 

 

Jag är helt betagen i den här boken som är utgiven av det lilla alldeles förträffliga förlaget Sekwa, som har en liten med sparsmakad utgivning av främst fransk skönlitteratur. De har också den goda smaken att konsekvent ge ut sina böcker i danska band (fullt format, mjuka pärmar och invikta flikar), vilket jag tycker är det perfekta bokformatet.

 

Författare: Sophie Divry

Titel: Kod 400

Originaltitel: 

Översättning:

Förlag: Sekwa

Format: Danskt band

Klas Östergren - Twist

Torgny Lindgren och Klas Östergren är i många stycken sina motsatser. Medan jag tycker att läsa Lindgren är som att komma hem, tar Östergren mig med på en resa.

 

Torgny Lindgrens berättelser är koncentrat. Ordknappa. Där det outsagda, tystnaden mellan orden och raderna blir huvudsaken. Som i berättelsen om Skräddar Molin i novellsamlingen Merabs skönhet. Där uppgörelsen med ett liv, förlåtelse och försoning ryms i en kort ordväxling mellan Skräddar Molin och hans Judith, nyss hemkommen åter till Inreliden, efter år i skam och underkastelse.

 

Är konten tom nu, sade han

Jo, sade hon. Nu är konten tom.

 

Klas Östergrens historier är däremot ett ymnigt flöde. Där allt blir sagt och skrivet, men kärnan är kvar till läsaren att känna. Som ljuset som flödar in mellan glespanelen i båthuset där huvudpersonen i den här berättelsen möter kärleken. Det är panelen som gör ljuset tydligt.

 

Twist, Östergrens senaste roman gör ingen hängiven Östergrenläsare besviken. Det här är Östergren när han är som bäst. Det är en vindlande historia som spänner över fem decennier. Med sedvanliga Östergrenska "tidsluckor". Luckor som öppnar sig mellan epoker i tiden.

 

Det är en underbart vacker och samtidigt sorglig kärlekshistoria. Och underliggande det som förenar Lindgren och Östergren i sina berättelser; hur de stora skeendena i världen påverkar de enskilda individerna och blir begripliga genom den enskilda människan.

 

Det blir inte mycket bättre än så här.

 

 

Patrick Modiano - Bröllopsresa

Ännu en bok av Modiano. Fortfarande, som jag uppfattar det sökande efter en identitet, en ouppklarad historia.

Boken innehåller några fantastiska "bilder". Bland annat en där ett av paren vi får följa i boken åker med släde efter häst i ett vintrigt Paris under krigsåren.

Det är det jag uppskattar mest med den här boken; bilderna. Det är något drömskt över de ofta ödsliga miljöer vi får följa med till.

Jag ser den här berättelsen som ytterligare en pusselbit till den förflutenhetens karta Modiano försöker skapa. Jag tror aldrig vi kommer få en komplett bild, och tur är väl det. Det inger hopp om fler vackra pusselbitar att lägga.

Mark Forsyth - The Unknown Unknown

Denna lilla pärla till novell fick jag i julklapp av min ljuvliga dotter.

Det är inte en bok om president Bush försvarsminister Donald Rumsfelt vilket titeln kan antyda utan en novell om vikten av att söka det vi inte vet om att vi inte vet.

Att finna de böcker vi inte visste att vi ville läsa och de människor vi inte visste att vi skulle älska.

I en internetbokhandel kan du hitta alla böcker du vet att du vill läsa, men bara i en riktig bokhandel kan du planlöst strosa runt och plötsligt träffa på en bok du inte visste att du sedermera kommer älska att läsa.

Och tänk om nätdating funnits i Verona på 1400-talet. Då hade Romeo i sina specifikationer angett "ingen ur familjen Capulet" och på motsvarande sätt hade Julia skrivit "ingen ur familjen Montague". Så hade världshistoriens kanske mest berömda kärlekspar aldrig träffats.

Patrick Modiano - De dunkla butikernas gata

Det här är tredje boken på rad som jag läst av Modiano och jag får känslan av att börja förstå vad det är han vill berätta.

Tre helt olika berättelser men ändå samma sökande efter något förlorat och en identitet. Och underliggande en känsla av ett annalkande hot, eller något otäckt förflutet.

Patrick Modiano är noga med adresser. Jag funderar över vad det betyder. Min tanke är att Modiano i sina berättelser ritar en karta ur minnet, försöker få en struktur och förståelse för något obegripligt eller vagt där adresserna är något konkret och fast att bygga vidare på.

Otroligt spännande att läsa vidare.

Patrick Modiano - De yttre boulevarderna.

Jag är glad att jag gav Patrick Modiano en ny chans, efter att ha läst Place de l'Etoile.

De yttre boulevarderna kräver inte lika mycket av läsaren. Vi får följa huvudpersonen som växer upp med sin far som försörjer sig på småbedrägerier. Efter en incident där man kan tro att fadern försöker bli kvitt sin son genom att knuffa honom framför tåget skils deras vägar åt.

Flera år senare söker sonen åter upp sin far.

Det här är en hjärtslitande och omtumlande berättelse. Vi rör oss i en ondskefull tid i Paris. Bland människor i marginalen. Där tro och ursprung delar människor och brott förenar. Och den obrottsliga lojaliteten med och saknaden av en far.

Patrick Modiano - Place de l'Étoile

Det här är Patrick Modianos debutroman och mitt första möte med författaren.

Berättelsen är utformad som en hallucination och det vimlar av litterära syftningar.

Med andra ord. Det här är ingen lättsmält historia och jag känner att den inte sällan flög över min förståelsehorisont.

Det är ändå något som griper tag i mig och jag ser fram emot fler bekantskaper med författaren.

Nina Bouraoui - Standard

Förväntningarna var höga när jag öppnade den här boken efter ha läst idel hyllningar till författarinnan, Nina Bouraoui.

Jag kan dock inte säga att förväntningarna helt infriades även om det här onekligen är en snyggt skriven roman. 

Vi får följa bokens huvudpersons Bruno Kerjens håglösa, ensamma liv. Ett liv han försonats med ända till dess att det ingjuts med ett hopp om förändring. Ett hopp som givetvis är utsiktslöst att infrias. Och vi följer Bruno ner i ett förtvivlat misslyckande.

Känslan är besläktad med den vi känner för Lena Anderssons karaktär Ester. Vi vill skrika och varna Bruno, men inser samtidigt att det dom händer är oundvikligt och logiskt.

Jag tycker om den här boken men kan inte riktigt få ihop huvudpersonen, Bruno Kerjens personlighet. I tanken en reflekterande och till synes mogen människa som försonats med sitt öde. Dock när han yttrar sig framstår som grund och närmast korkad.

Spontant ger jag inte romanen mer än medelbetyg, tre. Men jag har en känsla av att den kan växa med tiden. Jag ska definitivt ge författaren fler chanser.

Morgon i Jenin - Susan Abdulhawa

Jag är förmodligen inte ensam om att känna hopplöshet inte bara inför tragiken i konflikten mellan Israel och Palestina utan även avseende att ens förstå den. 

Morgon i Jenin, skildrar konflikten ur en Palestinsk familjs synvinkel. Och gör det möjligt att förstå åtminstone den sidan av konflikten.

Det är en berättelse som i stunder är så smärtsamt gripande att jag kände mig tvungen att lägga ifrån mig boken.

Vi får följa en familj från 1947 då de fördrivs från sitt hem av judiska bosättare till att de långsamt krossas och förlorar hopp och mening i flyktingläger.

Vi får se grogrunden till hur terrorhandlingar föds ur desperation och maktlöshet.

Samtidigt får vi antytt att berättelsen och sanningen inte är svartvit. Det finns en annan sida av berättelsen, men det ligger  inte Susan Abulhawa till ansvar att berätta den.

Vi är skyldiga Palestinierna att åtminstone höra deras berättelse. Så läs den här boken.

Therése Söderlind - Vägen mot Bålberget

Jag fann titeln på Therése Södelinds debutroman, Norrlands svårmod, oemotståndlig. Det visade sig vara en nästan lika bra bok. Söderlind kan onekligen skriva.

Den här boken tar sig an ett större ämne, och Söderlind gör ett mycket ambitiöst arbete.

I många stycken lyckas hon också mycket väl. Det är gripande, spännande och känns angeläget.

Det känns dock inte som om boken är helt klar. Som om författaren har ett långt (!) utkast som ska redigeras ned och ges en mer gedigen struktur i berättelsen.

Vår senaste Nobelpristagare, Modiano, sägs skriva samma bok hela tiden utan att bli riktigt nöjd.

Jag tror inte Söderlind kommer skriva om den här boken. Det är synd, för jag tror ingen kan skriva den bättre än hon. Å andra sidan bra, för jag är spänd på att läsa hennes nästa bok. Det blir säkert en  annan berättetelse men helt säkert ännu bättre skriven.

För hon skriver bra Therése Söderlind. Och tids nog kommer det bli riktigt bra böcker. Det är jag övertygad om.

Tove Jansson - Pappan och havet

I år firar vi Tove Janssons hundraårsdag. I Finland ger Schlidts förlag ut vackra jubileumsutgåvor av hennes mest älskade böcker.

En måsteläsning för alla melankoliska pappor som sett sitt liv passera zenit är, Pappan och havet, med de klassiska inledningsraderna:

"En obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig. Han visste inte var han skulle göra av sig, för allt som fanns att göra var redan gjort eller också var det nån annan som höll på med det."

En kärleksdiktning med underbara illustrationer av Tove Jansson, om relationer i en familj. Om uppbrott och längtan, bort och hem.

Om att en Muminpappas största uppgift i livet är att se och älska sin Muminmamma och sitt Mumintroll.

Håkan Nesser - Levande och döda i Winsford

En kriminalroman av Håkan Nesser med betoning på roman. I denna berättelse möter vi varken kommissarie Barbarotti eller van Veeteren.

Man kan utan omsvep säga att upplösningen av brottet som begåtts är helt underordnat i berättelsen. Hela berättelsen utspelar sig i en kvinnas inre tankar. Den har sitt ursprung i ett mord, eller kanske ett dråp, hon begått. Men i berättelsens fokus står något annat. Vad detta andra är, kan vara upp till läsaren att bedöma. Jag ser det som en uppgörelse med ett liv. Ställd på sin spets.

Som vanligt är man trygg i Håkan Nessers berättande. Hans knarrande nerkingska gör sig påmind medan man läser. Det är en säker berättare, språkligt och narrativt. Det är som en välgjord tv-produktion av BBC.

Inte så sällan låter Håkan Nesser läsaren följa med en person som söker avskildhet. Så också i denna. Ut på hedarna i Englands sydvästra hörn. Det regnar, är grått och lite kyligt. Samtidigt en mellanmänsklig värme. 

En höstrysare att krypa upp med i soffan tillsammans med en kanna te och goda skorpor.

Ett väl utfört hantverk.

Tatiana de Rosnay - Ryskt bläck

Den här boken var en stor besvikelse. Vad som på förhand verkade vara en intressant historia föll platt till marken.

En särskild sak som irriterar mig är att författaren inte tar sig tid med personbeskrivningar utan upprepade gånger hänvisar till att någon ser ut som en namngiven filmskådespelare i en film.

Och ska jag använda författarens sätt att referera till film skulle jag säga att läsa den här boken är lite som när man ser inledningen av en film och direkt känner att man kan förutse vad som ska ske.

Det är väldigt förutsägbart och parallellen till katastrofen med Costa Concordia som utspelar sig i boken där fartyget fått namnet Sagamore känner man komma tidigt.

Synd på en lovande historia.

Lägsta möjliga betyg: 1.

Fred Vargas - I de eviga skogarna

Frédérique Audouin-Rouzeau eller Fred Vargas som hon heter under pseudonym skriver kriminalromaner med den excentriske kommisarie Adamsberg.

Det är dock inte brott, mord eller lösning på kriminalgåtor som står i fokus i Vargas romaner. Istället är det persongalleriets inre och deras inbördes relationer som är huvudsak.

Audouin-Rouzeau är historiker och arkeolog. Det innebär att läsaren får ymnigt av fakta och insikter i dessa ämnen "på köpet".

Syftningar till klassisk fransk litteratur är livligt förekommande och går åtminstone mig ofta helt förbi utan att det för den skull förminskar läsupplevelsen.

Jag njuter hela vägen genom berättelserna. Det är lättsam läsning utan att vara ytligt.

Hilary Mantel - Wolf Hall

Den här boken köpte jag att läsa på min semester. Och den har gjort mig sällskap alla tre veckor. Visserligen är det en rejäl tegelsten, men anledningen till att den räckt så länge är också att boken, nu och då, lockat mig att ta reda på mer om personerna och händelserna som passerar på sidorna. Och då har jag ibland förlorat mig i timmar på nätsidor som: http://www.luminarium.org

Hilary Mantel har gett kött och blod till personerna och händelserna kring Henrik VIII hov under åren 1527-1535.

Det är välskrivet, spännande och underhållande läsning från första till sista sidan.

Hon har också gjort tydligt vad det är som, mer än strategier på slagfält eller tal från påvestolar, troner eller parlament drivit historiens öde. Jag låter hennes egna ord tala: 

"Folkens öden skapas på detta sätt, av två män i små rum. Glöm kröningar, kardinalernas konklaver, ståten och processionerna. Så här är det världen förändras, en räknare som skjuts över ett bord, ett pennstreck som ändrar kraften i en fras, en kvinnas suck när hon går förbi och i luften lämnar ett spår av apelsinblomma eller rosenvatten; hennes hand som drar igen väggförhänget, den förtegna sucken av hull mot hull."

Inte minst vikten av äktenskap och barnavlande "i äkta säng" mellan regenters familjer hade minst lika stor betydelse som krig och fördrag.

Boken är briljant från början till slut och kan också läsas som en spegel av dagens Europa eller insidan av ett stort företag. Med maktspel och intriger.

Wolf Hall öppnar också ögonen för en sekulariserad läsare om innebörden av att ha en genuin och äkta tro på Gud. Hur det ger en annan dimension till resonemang och agerande i livsavgörande ögonblick. Som när Thomas More, Lord Chanselor, och författare till boken Utopia, inför sin avrättning för att han vägrat svära en ed om kungen makt över kyrkan, får frågan om han inte räds smärtan, svarar:

"Jo, jag fruktar den mycket, jag är inte en djärv och karsk man som du, jag kan inte låta bli att föregripa tanken. Men jag kommer bara känna den ett ögonblick och Gud kommer inte låta mig minnas den efteråt."

Jag tror jag redan gjort det tydligt. Den här boken får högsta betyg och jag ser redan fram emot att ge mig i kast med uppföljaren: För in de döda.

Monika Fagerholm - Lola uppochner

Det fanns stunder när jag tänkte ge upp och lägga den här boken åt sidan oläst. Orsaken till det är Monika Fagerholms sätt att skriva. Hon skriver vackert, närmast poetiskt. Men det är krävande att ta sig igenom en text på nära 500 sidor skriven som "fri vers".

Det som höll mig kvar i berättelsen var det gastkramande relationsdrama som utspelar sig i den fiktiva överklassorten Flatviken. På de praktfulla trävilllornas verandor.

I den upplaga jag läste hade Monika Fagerholm skrivit ett nytt slut. Jag undrar varför. För det är inte dramats upplösning som är berättelsens klimax. Behållningen består i de målande scener Fagerholm bjuder läsaren på, där dialog, tankar, nutid, dåtid och framtid flyter ihop och ger en totalbild av vad som utspelar sig mellan och inom människorna i varje ögonblick. En bild som samtidigt är gåtfull, precis som livet och människan är.

Eija Hetekivi Olson - Ingenbarnsland

Det här är en oerhört stark berättelse om en ung tjejs uppväxt i Göteborgs socialt utsatta förorter Gårdsten och Bergsjön. Eija Hetekivi Olson är själv uppväxt i den miljö hon beskriver så jag antar att boken, som också är författarens debut, har ett starkt självbiografiska inslag.

 

Det är nästan plågsamt att följa huvudpersonen Miira som trots sin vilja att göra rätt och uppenbara begåvning ändå alltid kommer fel in och ur situationer hon hamnar i. Och det är inga lätta omständigheter hon har att brottas med.

 

Det här är boken är ett viktigt inlägg i den nu aktuella debatten om ökade klyftor och segregation. Det är min övertygelse att vi måste börja med att hantera den frågan innan vi kan lösa några andra gemensamma samhällsfrågor. Det kommer inte gå att få hela samhället att ställa upp på gemensamma projekt om inte alla känner sig inkluderade.

 

Det här är en så bra och viktig bok att alla borde läsa den. 

 

 

Torgny Lindgren - Klingsor

Huru avnjuter man bäst Torgny Lindgrens senaste roman, Klingsor?

Jag föreslår att man, för att komma i stämning börjar med att läsa ett par av hans noveller. För att bekanta sig med vokabulären: Störstorden.

Förgängelsen, Evigheten, Nåden, Helgelsen, Pånyttfödelsen, Återlösningen och Arvssynden. 

Orden som höll Predikanten från Nylund överom Malå vaken om nätterna. Och när han sökte stöd för detta på sängkanten hos Aron Stenlunds Isabella i Risträsk fick svar att: - Om kroppen får arbeta sig trött, då somnar hon av sig själv.

Därefter kan man läsa kärleksnovellen: Stubbrytaren. Den om Jakob Lundmark i Inreliden som mötte evigheten i det att han utförde kärlekshandlingen till sin Gerda, att med en hiskelig stubbrytare ur den magra mon bända loss stubben som var kvar efter stortallen som förmörkat gården och sinnet på Gerda. 

Därefter är man redo. Då bör man leta upp en avskild plats att läsa. Ety emellanåt måste Torgny Lindgrens böcker läsas högt. 

Slutligen måste man läsa långsamt och försiktigt. För Torgny skriver intet ord i onödan. Hans texter är koncentrerade och samtidigt klara som kranvattnet i Lycksele.

Om blivandet och varandet. Evigheten och förgängelsen.

Och först var ordet.

Helena von Zweigbergk - Än klappar hjärtan

Helena von Zweigbergk skriver träffande och inkännande om mellanmänskliga relationer. Och hon gör det bra.

I den här romanen får vi följa tre systrar, deras mor. Igenkänningsfaktorn är som vanligt i hennes böcker hög. Vilket både kan vara roande och oroande.

Det här är inte den bästa bok av Helena jag läst. Men den får ändå ett väl godkänt i betyg.

Fredrik Sjöberg - Varför håller man på

I Varför håller man på, och andra essäer bjuder Fredrik Sjöberg på berättarglädje av bästa märke.

Essäerna innehåller berättelser som till en början tycks ha en tydlig ram. Men snart broderar Fredrik Sjöberg med encyklopediska kunskaper ut historierna på vindlande vägar och man vet inte vart alltihop ska ta vägen. På ett elegant och självklart sätt knyter han ändå ihop berättelserna till slut.

Det är stor underhållning och samtidigt lärorikt.

David Foenkinos - Nathalie - en delikat historia

Även om man lever i en lycklig relation kan längtan till den pirrande känslan en nyförälskelse framkallar komma så här när våren spirar.

Istället för att gå hela vägen och komplicera tillvaron, kan jag rekommendera att låta tankarna flyga iväg med denna bok. En underbar feelgood-historia med alla ingredienser en romantisk komedi kräver: passion, humor, sorg och trevande fumligheter.

(Och Nathalie i boken är om möjligt ännu mycket vackrare än Audrey Tautou som pryder omslaget och spelade huvudrollen i filmatiseringen).

Christopher McDougall - Born to run

Jag kan tänka mig att många avskräcks av omslag och titel på den här boken. Den ser ut att vända sig till inbitna långdistanslöpare, men jag tycker boken även har ett allmängiltigt innehåll.

Vi får följa författarens jakt på ett naturligt löpsteg. På den resan får vi följa med både till idrottskliniker, fysiologer, genforskare och slutligen till ett folk i Mexico, Tarahumara, som lever med långdistanslöpning som en naturlig del i livet.

Det går att läsa boken som en instruktionsbok till ett bättre löpsteg, men också som en inspirationskälla till att leva ett hälsosammare, friskare och kanske lyckligare liv.

Det går också att läsa boken som en kommentar till vår västerländska livstil. Och som sådan är den i vissa delar en svidande vidräkning.

På flera sätt en läsvärd och i vissa delar även spännande bok.

Katja Kettu - Barnmorskan

Jag var tvungen att vänta några dagar efter att jag läst färdigt den här boken innan jag kunde skriva ner ett omdöme.

Det är sannerligen en omskakande berättelse.

Tyvärr kan jag inte finska, men kan ändå föreställa mig att språket som är mycket mustigt i översättning, överträffas i original. Jag har inte läst något liknande sedan jag läste Yasar Kemals, Låt tistlarna brinna.

Jag har lite svårt för böcker med flera berättarjag och hoppande kronologi, och därför blir det inte mer än medelgott betyg. Även om berättelsen och språket egentligen förtjänar toppbetyg.

Tiggarflickan - Alice Munro

I tio korta noveller får vi följa Rose på en resa genom tid, geografi och klassgränser.

Alice Munro kan berätta väldigt mycket med mycket få ord. Och kanske är det vad som imponerar mest med den här boken. För jag grips inte av berättelserna. 

Det är snyggt skrivet och angeläget, men det fångar mig inte. Jag upplever det lite grann som när skolade sångare eller musiker tar sig an pop- eller rockmusik. Det blir snyggt men saknar den ursprungliga nerven.

Många älskar Alice Munro och hon har trots allt fått Nobelpriset, så jag ska ge henne en chans till om en tid. För ju mer jag läst, desto mer slår det mig hur mycket min sinnesstämning påverkar bedömningen av det jag läser. Kanske mötte jag bara Alice och Tiggarflickan vid fel tillfälle.

De obotliga optimisternas klubb - Jean Michel Guenassia

Jag fick den här boken i julklapp, fångades omedelbart och läste snabbt de första 300 sidorna. Sedan kände jag att jag inte ville skiljas från berättelsen och började ransonera läsandet till några tiotal sidor om dagen.  Även om det är en tjock bok med tätt skrivna sidor har jag nu obönhörligt kommit till dess slut.

Historien tar sin början i oktober 1958. Michel Marini som då är 12 år kommer i kontakt med en samling udda figurer på en bistro i Paris. De är författare, konstnärer och vinddrivna män som flytt från öst genom järnridån och fått en fristad i Paris. De obotliga optimisternas klubb.

I skuggan av det kalla kriget och frankrikes sista koloniala strider i Algeriet får vi följa den unge Michel Marini genom en historia av kärlek, svek och bittra familjedramer fram historiens ofrånkomliga slut sommaren 1964.

Det är som det är och kan inte vara annorlunda, är ett återkommande citat i denna bok som på ett sätt som får det att isa i kroppen gör tydligt hur de val en människan ställs inför ibland är orimliga.

En fantastisk start på läsåret 2014 och en bok som kvalar in bland några av de bästa jag någonsin läst.