Det fanns stunder när jag tänkte ge upp och lägga den här boken åt sidan oläst. Orsaken till det är Monika Fagerholms sätt att skriva. Hon skriver vackert, närmast poetiskt. Men det är krävande att ta sig igenom en text på nära 500 sidor skriven som "fri vers".
Det som höll mig kvar i berättelsen var det gastkramande relationsdrama som utspelar sig i den fiktiva överklassorten Flatviken. På de praktfulla trävilllornas verandor.
I den upplaga jag läste hade Monika Fagerholm skrivit ett nytt slut. Jag undrar varför. För det är inte dramats upplösning som är berättelsens klimax. Behållningen består i de målande scener Fagerholm bjuder läsaren på, där dialog, tankar, nutid, dåtid och framtid flyter ihop och ger en totalbild av vad som utspelar sig mellan och inom människorna i varje ögonblick. En bild som samtidigt är gåtfull, precis som livet och människan är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar