Gabrielle Zevin - Livet enligt Fikry

Visst står det både Nobelpristagare, Goncourt- och Pulitzerprisvinnare i min bokhylla. Men min dotter ser rakt igenom det där och vet att hennes far är en hopplöst sentimental romantiker som gång på gång kan sitta och se romantiska komedier som Notting Hill, Tre bröllop och en begravning och Sleepless in Seattle med dimmig blick.

Så i julklapp fick jag denna bok av henne som innehåller allt det som bygger en romantisk komedi. En tafatt manlig huvudrollsinnehavare med en lite sorglig historia. Mer handlingskraftiga och starka kvinnor. Komplikationer på vägen. Tillfällen att snyta sig och diskret torka bort nåt vått i ögonvrån.

Riktigt bra underhållning.

Maylis de Kerangal - Att hela de levande

Det här är en bok som alla borde läsa och vara obligatorisk läsning i skolan. 

Jag brukar säga att det finns författare som kan skriva väl och de som har en angelägen historia att berätta. Och i unika sällsynta fall sammanfaller egenskaperna som i detta fall i en och samma författare.

Maylis de Kerangal har skrivit en bok om organtransplantation som samtidigt som den är bladvändarmässigt spännande kräver regelbundna vilopauser för att hantera de livsdilemman författaren tar upp.

Den finns en scen i boken som är representativ för hur väl Karangal lyckas i den här romanen. Det är ett telefonsamtal mellan en mor som just fått veta att hennes son omkommit i en olycka och hennes man som ännu inte vet. Perspektivförskjutningen är chockartat hisnande.

Det här är en smärtsam berättelse att läsa. Samtidigt hoppfull. Visst är det lätt att ta in tanken om att 'jag tänker alltså är jag' men hur svårt är inte det omvända när hjärtat ännu slår.

Underbart att få avsluta läsåret med det bästa jag läst detta år.

Grégoire Delacourt - Författaren i familjen

Grégorie Dalacourt har skrivit något som skulle kunna vara en självbiografisk bok som tar sin utgångspunkt i att berättelsens huvudperson som liten skriver ett lyckat rim och därefter benämns "författaren i familjen". Ett epitet som driver honom genom livet som i övrigt karaktäriseras av en familj i en ständigt pågående process av sönderfall.

Jag tycker Delacourts stil är lite ojämn. Från en långsam "Stoner-ton" till närmast rasande. Och jag har svårt att avgöra om det är medvetet effektsökeri eller om det ska beskriva huvudkaraktärens (berättarens) fluktuerande sinnesstämning.

Om syftet är det senare borde det, tycker jag, höra samman men en passionerad karaktär. Och jag upplever inte att han är det, utan snarare är relativt kylig. I synnerhet i relationen till sina barn. Det innebär en trovärdighetsbrist som jag har svårt att acceptera.

Men berättelsen är ändå så pass stark och innehåller ypperliga scener som ändå gör boken mycket läsvärd. 

En passage jag tar med mig är: 

" - Du ser, Édouard, passar man sig inte så väljer livet åt en. Och ibland kan livet sakna allt vad sunt förnuft heter."

 

Anthony Doerr - Ljuset vi inte ser

Det här är en magnefikt vacker text och en mycket gripande historia. Röster har höjts om att Anthony Doerrs vackra poetiska stil inte skulle lämpa sig för en roman som behandlar andra världskriget. Jag tycker tvärtom att kontrasten mellan det vackra språket och de ohyggliga skeendet förstärker upplevelsen.

 

Doerrs roman kan läsas rakt igenom som en riktig bladvändare. Historien är både gripande, spännande och gränsande till det magiska. Samtidigt går det att läsa in flera underliggande berättelser om vad som är godhet och individens ansvar för sitt eget handlande. Och den lilla människans som så ofta närmast oöverstigliga uppgift att hantera livets omständigheter och skeenden.

 

Det var länge sedan jag var så gripen av en roman. Doerr har vid flera tillfällen i romanen möjligheten att gå över gränsen till sentimentalitet men gör, tycker jag, aldrig det utan överlåter till läsaren att överta de känslorna.

 

Det skulle inte förvåna mig om vi snart ser en Hollywoodproduktion på vita duken baserad på Doerrs roman, där yviga sentimentala svängar kommer tas. Jag rekommenderar ingen att invänta det utan att läsa boken i lite långsammare takt än berättelsen inbjuder.