Ida Linde - Norrut åker man för att dö

Ida Linde har skrivit en poetisk berättelse som tar sin början i ett våldsamt kapitel. De efterföljande kapitlen ger sedan vart och ett, ett nytt perspektiv och en sorts förklaring på det inledande.

Tillsammans vävs sedan berättelsen ihop till en helhet som kanske innehåller ytterligare en historia.

Ida Linde skriver vackert i en poetisk form. Och det blir väldigt effektivt mot historiens bakgrund. Tänkarna går till Kristian Lundbergs Yarden.

Det som gav det starkaste intrycket på mig var hur Lindes lyckas beskriva hur förlusten av ett liv på så många sätt kan trasa sönder de liv som lever kvar kring saknaden.

Julie Orringer - Den osynliga bron

Julie Orringer är kanske inte en stor författare men har trots det skrivit en storslagen roman.

Det här är en episk familjehistoria som tar sin början i Budapest där den unge judiske pojken Andras blir uppmärksammad för sin estetiska ådra och får stipendium att studera arkitektur i Paris.

Mötet med Paris blir överväldigande. Andras finner vänskap bland likasinnade studiekamrater. Antisemitismen gror och skapar konflikter på skolan och när medlen från den judiska stiftelse som finansierar Andras utbildning stoppas blir tillvaron krävande.

Andras lyckas få jobb och extrainkomster på en teater där han går från att vara springpojke till att bli en oumbärlig resurs vilket tar honom vidare till arbete som assistent till en scenograf. 

I Paris möter han också kärleken när han träffar Klara en några år äldre kvinna, danslärarinna och ungrare. 

När andra världskriget närmar sig kallar hemlandet hem Andras och Klara följer med. Med sin judiska bakgrund leder kriget Andras, Klara och deras familjer mot utplåning.

Berättelsen blir högaktuell på ett obehagligt sätt när vi får en insikt i desperationen som kan få människor att ge sig ut på dödsföraktande flyktförsök. I detta fall från Europa (Ungern) till Mellanöstern (Palestina).

Det här är på det hela taget en enastående roman. Den kritik som går att framföra tror jag går att härleda till att Julie Orringer ännu inte är en lika enastående författare. 

Hon lyckad mycket bra i att skapa trovärdiga karaktärer. Så bra att det ibland känns överflödigt och onödigt när författaren också vill uttala deras känslor. Vi har lärt känna karaktärerna så väl att vi vet hur de känner.

Romanen har två ansikten, delar, som utspelar sig på två lika platser. Första delen i Paris och den andra i Ungern. Men det är obalans mellan delarna. Författaren hade antingen behövt vara lika skarp och forcerad i den första delen som i den andra, alternativt gett den andra delen samma behagfulla rytm som den första. Detta är dock en brist som kanske borde tillskrivas hennes redaktör.

Jag läste boken med stor behållning och hoppas författaren kan gå vidare efter att ha lämnat denna bok som jag uppfattar som hennes forskning i sin familjs historia och ett utforskande av sina egna litterära kvaliteter.