Torgny Lindgren och Klas Östergren är i många stycken sina motsatser. Medan jag tycker att läsa Lindgren är som att komma hem, tar Östergren mig med på en resa.
Torgny Lindgrens berättelser är koncentrat. Ordknappa. Där det outsagda, tystnaden mellan orden och raderna blir huvudsaken. Som i berättelsen om Skräddar Molin i novellsamlingen Merabs skönhet. Där uppgörelsen med ett liv, förlåtelse och försoning ryms i en kort ordväxling mellan Skräddar Molin och hans Judith, nyss hemkommen åter till Inreliden, efter år i skam och underkastelse.
Är konten tom nu, sade han
Jo, sade hon. Nu är konten tom.
Klas Östergrens historier är däremot ett ymnigt flöde. Där allt blir sagt och skrivet, men kärnan är kvar till läsaren att känna. Som ljuset som flödar in mellan glespanelen i båthuset där huvudpersonen i den här berättelsen möter kärleken. Det är panelen som gör ljuset tydligt.
Twist, Östergrens senaste roman gör ingen hängiven Östergrenläsare besviken. Det här är Östergren när han är som bäst. Det är en vindlande historia som spänner över fem decennier. Med sedvanliga Östergrenska "tidsluckor". Luckor som öppnar sig mellan epoker i tiden.
Det är en underbart vacker och samtidigt sorglig kärlekshistoria. Och underliggande det som förenar Lindgren och Östergren i sina berättelser; hur de stora skeendena i världen påverkar de enskilda individerna och blir begripliga genom den enskilda människan.
Det blir inte mycket bättre än så här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar