Alice Munro kan berätta väldigt mycket med mycket få ord. Och kanske är det vad som imponerar mest med den här boken. För jag grips inte av berättelserna.
Det är snyggt skrivet och angeläget, men det fångar mig inte. Jag upplever det lite grann som när skolade sångare eller musiker tar sig an pop- eller rockmusik. Det blir snyggt men saknar den ursprungliga nerven.
Många älskar Alice Munro och hon har trots allt fått Nobelpriset, så jag ska ge henne en chans till om en tid. För ju mer jag läst, desto mer slår det mig hur mycket min sinnesstämning påverkar bedömningen av det jag läser. Kanske mötte jag bara Alice och Tiggarflickan vid fel tillfälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar