Véronique Olmi - Vi var skapta för lycka

Jag har tidigare i år läst Den sommaren av Veronique Olmi och det väckte min nyfikenhet till att läsa mer. Vi var skapta för lycka griper dock aldrig tag i mig.

I Vi var skapta för lycka får vi följa med en äldre man som är gift med en ung vacker kvinna i en otrohetshistoria med en äldre mindre bildskön men i hans ögon mer levande kvinna. Berättelsen är nästan i form av ett kammarspel där historien och förvecklingarna är underordnade de psykologiska drivkrafter som styr karaktärerna.

Det är en elegant upplagd berättelse där man som läsare får sina föreställningar om vart berättelsen ska ta vägen omkullkastade flera gånger. Men för mig blir karaktärerna i berättelsen aldrig riktigt levande utan mer typer och schabloner. Jag har tidigare reflekterat över att tidpunken och den sinnesstämning  man befinner sig i när man läser boken kan ha avgörande betydelse för hur man upplever den. Olmis karaktärer kom mig till mötes efter att jag läst Yanagiharas Ett litet liv, med mycket starka karaktärsbeskrivningar. I skuggan av dessa kan Olmis bedömts i ett orättvist ljus. För Vi var skapta för lycka är inte en svag roman. Den kan till och med vara riktigt bra om man läser den vid rätt tillfälle.

Författare: Veronique Olmi

Titel: Vi var skapta för lycka

Originaltitel: Nous étions faits pour être heureux

Översättning: Marianne Tufvesson

Förlag: Sekwa

Format: Pocket

Max Porter - Sorgen bär fjäderdräkt

"Vi saknar vår mamma, vi älskar vår pappa, vi vinkar åt kråkor. Det kunde varit knäppare".

Max Porter har skrivit en sorgesång till sin bortgångna hustru där han klätt sorgen i fjäderdräkt i form av en kråka. Det är outsägligt sorgligt, vackert och i slutänden hoppfullt. 

Jag tror att detta är en bok man kan återvända till och läsa om och om igen. Som ett diktverk eller en sångtext. Jag vet att jag kommer göra det.

Författare: Max Porter

Titel: Sorgen bär fjäderdräkt

Originaltitel: Grief is the thing with feathers

Översättning: Marianne Tufvesson

Förlag: Etta

Format: Danskt band

Hanya Yanagihara - Ett litet liv

Hanya Yanagihara har skrivit en roman som är lång och obehaglig att läsa, men som samtidigt är nästan omöjlig att lägga ifrån sig.

Vi får följa fyra vänner i en historia som börjar när de är i 25-30-årsåldern och som sedan alltmedan historien löper framåt i tiden samtidigt gräver sig bakåt till vännernas barndom. I centrum står Jude. En person med svårt självskadebeteende. Ett beteende som historien långsamt låter oss följa bakåt till dess obehagliga ursprung.

Man kan identifiera sig med eller känna igen alla karaktärer i berättelsen från sitt eget liv. För mig blev historien mest begriplig ur Judes adoptivfar, Harolds synvinkel. Berättelsen är en dissektion av vad som formar en människa och en omskakande insikt i självskadebeteende.

Om jag ska ha någon invändning är det att de fyra huvudkaraktärerna når för berättelsen helt onödigt stora framgångar. Jag kan se poängen i att ställa den yttre framgången mot den inre, själsliga utvecklingen. Men jag tycker det känns onödigt och gör berättelsen en smula övertydlig. Dock utan att det egentligen stör.

Ska man vara petig tycker jag också att det tyder på en viss slarvighet att döpa en svensk regissör till Bergesson. Jag antar att det ska anspela på Bergman och -sson till ett typiskt svenskt namn. Men kombinationen är orimlig. Ingen heter Bergesson.

Sammantaget är det väl värt investerad tid att ta sig igenom denna tegelsten.

Författare: Hanya Yanagihara

Titel: Ett litet liv

Originaltitel: A little life

Översättning: Niclas Nilsson

Förlag: Albert Bonnier förlag

Format: Danskt band