Grégorie Dalacourt har skrivit något som skulle kunna vara en självbiografisk bok som tar sin utgångspunkt i att berättelsens huvudperson som liten skriver ett lyckat rim och därefter benämns "författaren i familjen". Ett epitet som driver honom genom livet som i övrigt karaktäriseras av en familj i en ständigt pågående process av sönderfall.
Jag tycker Delacourts stil är lite ojämn. Från en långsam "Stoner-ton" till närmast rasande. Och jag har svårt att avgöra om det är medvetet effektsökeri eller om det ska beskriva huvudkaraktärens (berättarens) fluktuerande sinnesstämning.
Om syftet är det senare borde det, tycker jag, höra samman men en passionerad karaktär. Och jag upplever inte att han är det, utan snarare är relativt kylig. I synnerhet i relationen till sina barn. Det innebär en trovärdighetsbrist som jag har svårt att acceptera.
Men berättelsen är ändå så pass stark och innehåller ypperliga scener som ändå gör boken mycket läsvärd.
En passage jag tar med mig är:
" - Du ser, Édouard, passar man sig inte så väljer livet åt en. Och ibland kan livet sakna allt vad sunt förnuft heter."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar