Det här är en magnefikt vacker text och en mycket gripande historia. Röster har höjts om att Anthony Doerrs vackra poetiska stil inte skulle lämpa sig för en roman som behandlar andra världskriget. Jag tycker tvärtom att kontrasten mellan det vackra språket och de ohyggliga skeendet förstärker upplevelsen.
Doerrs roman kan läsas rakt igenom som en riktig bladvändare. Historien är både gripande, spännande och gränsande till det magiska. Samtidigt går det att läsa in flera underliggande berättelser om vad som är godhet och individens ansvar för sitt eget handlande. Och den lilla människans som så ofta närmast oöverstigliga uppgift att hantera livets omständigheter och skeenden.
Det var länge sedan jag var så gripen av en roman. Doerr har vid flera tillfällen i romanen möjligheten att gå över gränsen till sentimentalitet men gör, tycker jag, aldrig det utan överlåter till läsaren att överta de känslorna.
Det skulle inte förvåna mig om vi snart ser en Hollywoodproduktion på vita duken baserad på Doerrs roman, där yviga sentimentala svängar kommer tas. Jag rekommenderar ingen att invänta det utan att läsa boken i lite långsammare takt än berättelsen inbjuder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar