Hanya Yanagihara har skrivit en roman som är lång och obehaglig att läsa, men som samtidigt är nästan omöjlig att lägga ifrån sig.
Vi får följa fyra vänner i en historia som börjar när de är i 25-30-årsåldern och som sedan alltmedan historien löper framåt i tiden samtidigt gräver sig bakåt till vännernas barndom. I centrum står Jude. En person med svårt självskadebeteende. Ett beteende som historien långsamt låter oss följa bakåt till dess obehagliga ursprung.
Man kan identifiera sig med eller känna igen alla karaktärer i berättelsen från sitt eget liv. För mig blev historien mest begriplig ur Judes adoptivfar, Harolds synvinkel. Berättelsen är en dissektion av vad som formar en människa och en omskakande insikt i självskadebeteende.
Om jag ska ha någon invändning är det att de fyra huvudkaraktärerna når för berättelsen helt onödigt stora framgångar. Jag kan se poängen i att ställa den yttre framgången mot den inre, själsliga utvecklingen. Men jag tycker det känns onödigt och gör berättelsen en smula övertydlig. Dock utan att det egentligen stör.
Ska man vara petig tycker jag också att det tyder på en viss slarvighet att döpa en svensk regissör till Bergesson. Jag antar att det ska anspela på Bergman och -sson till ett typiskt svenskt namn. Men kombinationen är orimlig. Ingen heter Bergesson.
Sammantaget är det väl värt investerad tid att ta sig igenom denna tegelsten.
Författare: Hanya Yanagihara
Titel: Ett litet liv
Originaltitel: A little life
Översättning: Niclas Nilsson
Förlag: Albert Bonnier förlag
Format: Danskt band
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar